Helen Lovejoy, pastor Lovejoys fru i The Simpsons, brukar med jämnan utropa ”Snälla! Nån måste tänka på barnen!”
Helen Lovejoy bryr sig.
Jag tänkte på Helen Lovejoy då jag hörde Aktuellt-17 ägna sin första kvart åt en ”larmrapport” om barns TV-tittande.
Jag borde vara glad. Jag är den första att välkomna att forskningsresultat får en framskjuten placering i nyhetsrapporteringen.
Men jag tänker inte orda om det. Inte om heller om den för larmrapporten typiska retoriken om sambandet mellan X och diverse hemskheter – slaganfall, diabetes, hjärtsjukdomar.
Inte heller tänker jag orda om skillnaden mellan anglosaxisk TV-kultur och nordisk – åtminstone inte mer än det här: att påpeka att ”de” tittar mera på TV än vad ”vi” gör, och att vi därmed är utom fara, är ett moraliserande tjatter som, om något, visar på det verkliga problemet.
Det verkliga problemet är tanken om den optimerade uppväxten.
Då A-17 på sitt möte bestämde att larmrapporten skulle toppa sändningen så gjorde redaktionen den helt korrekta bedömningen att det här berör folk. Den berör, i det här fallet främst, barnföräldrar som går omkring bombarderade av goda råd och med dåligt samvete.
Nyheter om barns uppfostran säljer eftersom den rådande tanken är att det finns en magisk väg – den optimerade uppväxten – där alla dåliga saker (TV-tittande, dataspel, godis, överdrivet daltande alternativt frånvarande föräldrar osv.) motats i vägrenen och bara de goda består.
Vilka är de goda? Ja, det vete fan – men råden är många. Därför, då meningar innehållandes ”forskare slår larm”, ”barn”, ”kan leda till” annonserar nyhetsinslag, lystrar föräldrarna.
För även om de i slutändan inte bryr sig, inte hinner bry sig då vardagen väller på och de gör sitt bästa medan råden haglar och samvetet tynger, så måste de ändå ge larmrapporterna en tanke.
Att inte göra det vore ju, Gud förbjude, att inte ta idén om den optimerade uppväxten – den som prästfrun Helen antyder – på allvar.
Dan
