Forskare på Harvard säger sig ha hittat en neurologisk grund för vår benägenhet att prata om oss själva (hittade redogörelsen via HS.fi).
Det verkar handla om att den biologiska hårdskivans belöningssystem aktiveras då vi placerar oss själva i samtalets mitt.
Experimenten som ligger till grund för forskarnas påstående kan inte översättas till vardagliga sammanhang och som så ofta känns den inledande frågan, ”Varför föredrar vi att prata om oss själva?”, konstlad: Att vi procentuellt sett viker endast 30-40 procent av samtalstiden till oss själva känns som… lite.
För det är ju så, att vi kan prata utgående från oss själva på en mängd olika sätt. I forskarnas abstrakt används begreppet ”subjektiv erfarenhet” och det kan inbegripa också annat än strikt självcentrerat snack.
Jag kan mycket väl använda mig själv som exempel i ett samtal utan att vilja framhäva mig själv utan istället göra en mer generell poäng (men att jag utgår från mig själv är inte oviktigt). Å andra sidan kan jag göra en generell poäng bara för att lyfta fram (upp) mig själv.
Exempel? Tja, ifall jag vill beskriva tillkortakommanden som jag tror vi alla delar – trångsynthet, självupptagenhet m.m. – så gör jag klokt i att inkludera och utgå från mig själv.
Men ifall jag beskriver de här dragen och konsekvent subtraherar bort mig själv så är den en form av självhävdelse.
Psykologen Per Naroskin levererade en träffsäker spaning om ”kommenterande idioter” i Sveriges Radios Spanarna. Hans poäng var att vi inte längre ställer frågor. Istället kommenterar vi, hävdar oss själva utan att involvera oss på det sätt som kännetecknar genuin nyfikenhet.
Och sen finns det andra variationer av fenomenet. Det blygsamma skrytet är säkert lika gammalt som civilisationen men av skrytets former det mest falska. Just för att det är blygsamt, inlindat i annan information som egentligen bara fungerar som skrytets transportmedel.
Följ Blygsamt skryt på Twitter och ni förstår vad jag menar.
Dan
